Bytt, bytt, kommer aldrig igen!
Efter endast 11 dagar har jag tröttnat på blogg.se och istället bytt till den lite mer flexibla sidan wordpress.com. Om någon mot förmodan lyckats lära sig denna adress får ni nu lära om. Jag hittas numera på celiegunnarsson.wordpress.com. Ses där!
Måndag
Ny vecka! Större delen av dagen gick åt till att jobba med ett projekt i datasäkerhet. Inte det roligaste med tanke på att våra lärare tycker att vi ska använda oss av "ingenjörsmässig problemlösning", vilket i detta fallet innebär att vi får en lista med saker att göra utan några som helst instruktioner. "Skapa ett självsignerat certifikat med hjälp av Open SSL". Eh, vad sa du, sa du? Men men, det brukar lösa sig till slut. På att imorgon igen!
Ärtan fick sig en skrittur idag tillsammans med R och hennes Lina. Det var mörkt, kallt och väldigt mycket farliga ting ute i naturen. Jag hade sjukligt mycket kläder på mig och klarade mig från att frysa nästan hela vägen. Lite stolt, är typ första gången det händer! Denna kyla..
Till middag lagade jag och sambon ugnsgratinerad torsk med hackat ägg och bechamélsås (kan även beskrivas som fiskgratäng) som serverades med ett fluffigt (inte ett dugg fluffigt, men visst låter det mycket lyxigare?!) potatismos och gröna ärtor. Det var i alla fall mycket gott. Rekommenderas!
Har nog inget mer revolutionerande att skriva om just idag, så får säga nattinatt istället! Sov gott.
Just det..
Kan även tillägga, till min otursdag, att min lilla tub med handcreme hade läckt i jackfickan. Så nu har jag en sjukt återfuktad ficka tillsammans med allt som låg däri, till exempel min kamera. Men det är ju bara nyttigt, eller hur ?!
Söndag
Wait, whaat? Är det verkligen söndag nu igen? Usch och fy, suck och pust. Detta har inte varit min dag. På förmiddagen åkte jag och Oscar till Nova Lund (stort köpcentrum) för att shoppa lite. För min del blev det en topp och en långärmad tröja, för Oscar ingenting. Ingenting av det som vi egentligen letade efter hittades och humöret var väl inte dirket i topp. Det blev något bättre när jag hittade min nya pilatesboll på Rusta (är numera uppblåst och testad!), men sammantaget inte den mest lyckade shoppningrundan vi haft.
Vid femtiden stack jag ut till stallet. Tanken var att åka till ridhuset och hoppa lite, men neejdå. Då var väl hästkraken varm i två ben med tillhörande hovar (höger bak och vänster fram). Sjukt skumt var det eftersom hon inte var ett dugg öm/svullen/halt eller hade några sår. Troligtvis bara en liten snubbling i hagen, men det var inte läge att hoppa :( Vi åkte till ridhuset i alla fall eftersom man inte ens kan jogga någon annanstans. Detta lilla äventyr började med att Ärtan började leva rövare i transporten så fort vi stannade. Ingen aning om varför.. Visst, hon brukar ju vara otålig, men inte helt rabiat!? Jag skulle därför skynda mig lite och få ut henne lite snabbt för att slippa en söndersparkad transport, varpå hon genast fastnar med tyglarna, får panik, slänger sig bakåt och tyglarna säger "poff". Kul. Jag är alltså ensam vid ridhuset med en halvgalen häst, utan tyglar. Vad göra? Nu fick ingenjören komma fram..
Min lösning blev kanske inte den snyggaste och definitivt inte den säkraste, men bästa alternativet just då. Eftersom den ena tygeln hade gått av på mitten gick det inte att rida med den alls, så jag fick knyta den andra tygellängden i bettringen och rida med jättejättekorta tyglar hela passet. Stumpen som var kvar av den sönderdragna tygeln knöt jag fast i käkremmen, så att jag skulle ha en nödbroms om min fina lilla anordning inte skulle palla trycket. Vilket meck!
Närbild på min inovativa design.
Men det gick faktiskt bra, till slut. Helt fantastiskt bra faktiskt! Att rida med superkorta tyglar får nog bli min nya grej, för Ärtan var hur fin som helst och de varma benen kände jag inte av över huvud taget. Skönt! Dock lite synd att det inte blev någon hoppning, är så sugen nu! Kan inte säsongen vara här snart och all is försvinna?!
En liten tävling
Eftersom organge schabrak är min nya grej, måste jag ju vara med och tävla om detta fina lamicellschabraket med matchande lindor från Cheval Ridsport. För att komma till tävlingen kan ni klicka här.
Nu jäklar!
Nu ska det minsann bli träning av. Jag har bestämt mig, så det så, och tvingat sambon att tjata på mig om jag är lat. Nu ska här nämligen stryketränas. Jag är så innerligt trött på att ha ont i min lilla kropp och känner att det vore lite tragiskt att bli totalt utsliten redan i 21-årsåldern... Upptäckte att jag har tappat en hel del under Ärtans vintervila och att rida ihop en stel och ovillig häst, när man själv är minst lika stel och ovillig är inte helt lyckat.
Min personliga åsikt är att man blir enormt stark av att rida och man kan absolut bygga muskler. MEN, man tränar vissa muskelgrupper ganska isolerat, vilket innebär att man till exempel kan ha otroligt starka muskler framsida lår, men däremot vara klen som en sill i baksidan. Detta gör i sin tur att man belastar leder och ligament helt fel som till slut går sönder. Om man, som jag, även har skador sedan tidigare (jag har en ledskada i ena knät sedan jag gick omkull och fick ponnyn över mig) är det ännu viktigare att träna allsidigt och träna upp musklerna runt skadan.
Att köpa gymkort känns ganska uteslutet, då det är galet dyrt och ovärt om man ändå inte hinner dit mer än ett par gånger i veckan. Att gå på pass på friskis&svettis eller liknande är betydligt bättre, men det kan vara svårt att passa in fasta tider. Min plan är istället att träna hemma. En kvart varje (hade velat ha typ tre understrukningar här, mest för att övertyga mig själv) dag. Det hinner man faktiskt alltid med! För att motivera mig lite ytterliggare har jag idag köpt en.... trumvirvel... dadadadadadadada.... Pilatesboll! 179:- på Rusta tyckte jag att det kunde vara värt. Det finns ju faktiskt riktigt roliga övningar man kan göra med en liten boll. Hoppas jag..
Gymboll 85 cm. 179:- Rusta
Dagens första träningspass går nog till att blåsa upp bollen.. Det medföljde en pump, men det var också den minsta pumpen världens någonsin skådat, yey! Wish me luck!
Lördag
Idag fick Ärtan sig ett tömkörningspass. A var snäll och hjälpte mig, eftersom jag bara har tömkört en gång innan och är väldig nybörjare inom denna konst. Vi gjorde så att A började jobba Pärt tills hon kändes okej och hade slutat bråka och då fick jag ta över. Det gick faktiskt himla bra, om jag får säga det själv!
Fick lite gratis gällande bakbensaktiviteten då jag hade satt på henne boots på alla fyra (broddar och halvojämnt underlag = trampskador deluxe). Det var jätteläskigt sa Ärt och lyfte benen flera decimeter från marken i varje steg.. haha! Jobbigt sa hon, nyttigt sa jag. Imorgon får vi nog ta oss till ridhuset igen. Kanske till och med kan skutta något språng, vore på tiden :)
Fick lite gratis gällande bakbensaktiviteten då jag hade satt på henne boots på alla fyra (broddar och halvojämnt underlag = trampskador deluxe). Det var jätteläskigt sa Ärt och lyfte benen flera decimeter från marken i varje steg.. haha! Jobbigt sa hon, nyttigt sa jag. Imorgon får vi nog ta oss till ridhuset igen. Kanske till och med kan skutta något språng, vore på tiden :)
Glasögon-orm
Vad säger ni? Går det att vänja sig vid det här, eller..?
Fredag
Idag var det dags för en vilodag, så stallet klarades av ganska snabbt. Några klappar i hagen fick Ärt i alla fall, samt tillrätning av täcken. Hagarna är verkligen hemska just nu! Det är så pass illa att vissa av hästarna har flyttat över i sommarhagarna istället. Är dock inte jätteförtjust i att Ärtan ska gå där och äta frostgräs hela dagarna... Hennes mage är lite känslig sedan innan och jag vill inte att hon faller ur en massa pch tappar alla muskler som hon gjorde förra vintern. I och för sig, är alternativet att bryta alla ben i kroppen av den frusna leran är lite diarré ett lågt pris att betala. Jag är som sagt lite kluven. Hon och hagkompisen Cabot har i alla fall den bästa av grushagarna (även om den också var en lerpöl innan det frös på), så det kunde varit värre. Känns också taskigt att dela på dem, vilket vi skulle vara tvungna att göra om Ärtan skulle flytta till gräshage. Cabot har nämligen kronisk fång och får absolut inte äta det frostbitna gräset. Ack och ve, what to do, what to do?
Kär i ett träns.
Jaha, då har man gått och kärat ner sig i ett träns.. Om det bara kunde vara något billigt i halvtaskig kvalitet hade det väl gått an, men nejdå! Självklart har jag blivit totalt såld på detta träns, som ligger way out of my budget särskilt nu när jag precis har köpt svindyra stövlar.. Har någon två och ett halvt tusen svenska kronor liggande till ingen nytta, så kan jag gladeligen investera dem :) Tror minsann att Ärtan hade passat i det...
Torsdag
Eftersom min söta och duktiga medryttare I hade hand om Ärtan-bus idag var jag hästledig. Dagen flöt på ganska lugnt med en föreläsning på morgonen, följt av labbförberedelser. Min mor var på ett möte här nere i Lund under dagen och kom därför och hälsade på en sväng på eftermiddagen. Med henne kom leverans av nya glasögon till mig och nytt schabrak till Ärtan. Så fint så!
Innan mammas tåg avgick mot Kalmar passade vi på att äta lite sushi på RåEpok. Ett himla mysigt ställe med jättegod mat. Deras image är att klimatanpassa all fisk som serveras, så de finns inga rödlistade firrar på menyn och de återinsätter x antal fiskar allteftersom. Ett mycket bra initiativ! :)
Den nya schabraket. Färgerna är inte helt hundra på bilderna, det är jätteorange!
Innan mammas tåg avgick mot Kalmar passade vi på att äta lite sushi på RåEpok. Ett himla mysigt ställe med jättegod mat. Deras image är att klimatanpassa all fisk som serveras, så de finns inga rödlistade firrar på menyn och de återinsätter x antal fiskar allteftersom. Ett mycket bra initiativ! :)
Dagens tips.
Skaffa er en pojkvän som välkomnar er med färdiglagad Boeuf Bourguignon, tända ljus och ett glas rött vin när ni kommer hem från stallet. Åh. Det måste vara den perfekta måltiden när man kommer hem senare än man tänkt sig med kurrande mage, ihjälfrusen, utan känsel i varken fingrar eller tår. En värmande gryta är aldrig fel och den här rätten är absolut en favorit. För den som vill hinta lite till sin respektive kan hitta recept här! Lycka till!
Onsdag
Dagen inleddes med föreläsning klockan 0800. Vaaaarför dessa tidiga föreläsningar? Att sitta och lyssna koncentrerat i 90 min så tidigt på morgonen är inte mänskligt. Fick sitta och småhoppa och peta på mig själv med jämna mellanrum för att inte somna totalt. Detta följdes av en mycket underlig övning i databasteknik. Vissa övningsledare borde få gå en "att skriva på whiteboardtavle"-kurs. Helt galet lustiga och förvirrade anteckningar som man skulle försöka hänga med i. 40 st frågetecken satt i bänkarna med gapande munnar efteråt. Inte väldigt givande.
Tiden i stallet blev desto mer lyckad. Ärtan var mycket mindre öm i ryggen idag, så back on track-täcket hade gjort sitt jobb. Underbar uppfinning! Jag tog därför en sväng till ridhuset och trimmade henne lite. Passet inleddes med några små bråkigheter, det var nämligen grymt jobbigt att ställa igenom och arbeta genom hela kroppen. Självklart hade jag ridit fram ordentligt och galopperat igång i lång, låg form i flera minuter för att få upp värmen och mjuka upp musklerna. Det räckte dock inte för fröken som satte emot allt hon kunde komma på. Favoriten är att skjuta mig och hela sadeln(!) till vänster, när man rider i högervarv, så att man inte kan inverka över huvud taget. Kul lek. Idag gick det så långt att jag till och med fick sadla om efter en halvtimme, men sen kom jag åt henne med hjälp av en gammal övning som jag fått av en av mina dressyrtränare.
Man rider som en diamant, alltså en fyrkant fast sneställd. Man kapar liksom hörnorna. T.ex. Sväng vid A, rid rakt mot långsidan, när du nått spåret sväng 90 grader mot medellinjen, där svänger du 90 grader till mot nästa långsida, och sedan tillbaka till A. Förstår ni? Kanske lite luddig förklaring, men en bra övning. Tanken är att man ska låta den tydliga hörnpasseringen (använd ledande tygeltag och mkt ytterskänkel, så att svängen blir så skarp som möjligt) "sätta" hästen på det inre bakbenet. När du är nästan är ur hörnpasseringen trycker du på framåt, så hästen får skjuta ifrån ordentligt med bakbenen och öka steget. Den lilla ökningen gör det också lättare att hålla en spikrak linje mot nästa punkt. I vändningen kortar man steget med hjälp av en halvhalt. Hästen kommer även själv att korta upp sig när den sätter inre bak under kroppen. Tempoväxlingarna gör hästen elastisk i kroppen och gör också övningen rolig. Den får definitivt igång bakkärran, om den utförs rätt, och hästarna brukar snart vara med på noterna och själva öka och minska steglängden och bli mer på hugget.
Efter denna övning var hon som en ny häst. Jag jobbade med öppnor, lite skänkelvikningar och även lite slutor, i lösgörande syfte. Hon bjöd fram till handen och trampade på bra bakifrån. Härligt! Galoppen var inte riktigt lika skojig och det blev ett par avbrott när jag skulle ta in henne på de mindre volterna... Inte okej. Ärtan = latmask. Men sammantaget ett fullt godkänt ridpass. Känns bra eftersom min medryttare I ska ta hand om henne imorgon och jag vet inte hur mycket hon kan rida, eftersom det är fruset överallt och hon inte kan köra till ridhus. Vi får väl se hur det går. Btw, såhär hittade jag Ärtan i boxen idag, hon såg rätt nöjd ut:
"I'm just chilling.."
Imorgon kommer min mor och hälsar på en stund. Hon ska minsann ha med sig både nytt schabrak till Pärt och mina nya glasögon. Spännande!! Får väl ge bildbevis imorgon. Nattinatt!
Dagens iaktagelse.
Jag hatar verkligen att brodda.
Tisdag
Hade tänkt att ta mig till ridhuset även idag, men tji fick jag. Den väldiga kylan hade nämligen nått ända in i ridhuset, så underlaget var fruset. Fick istället bli en promenad i mörkret. Ärt tyckte att det var en utomordentligt dålig idé, eftersom hon tydligen höll på att frysa ihjäl dubbla täcken till trots. Hon är hopplös när hon fryser! Blir helt stimmig, går och skakar och spänner sig. Inte lustigt att hon blir stel och öm i ryggen. Nu har hon i alla fall fått på sig både back on track-fleece och 400 grams halstäcke, så om hon fryser nu vet jag inte vad jag gör.. Hoppas att hennes rygg är mindre öm imorgon efter back on tracket också. Jag är inte sugen på att få en häst med ryggskott!
Kan någon ge oss lite sommar? På konserv kanske?
Måndag
Idag bar det av till ridhuset tillsammans med R och hennes svarta springare. Underbart skönt att kunna rida lite ordentligt, vilket jag inte gjort sedan mitten av förra veckan. Jag är inget stort fan av det här vädret..... På tal om det höll jag nästan på att köra i diket på vägen hem från stallet igår kväll. Ren isbana! Skulle gasa upp lite försiktigt från mina häpnadsväckande 15 km/h och gled bara från sida till sida över hela vägen. Inte kul. Vägarna var som tur var saltade idag och det gick riktigt bra att köra, även med transport. Eller, det gick i alla fall bra för dem som inte valde att parkera precis på en ispöl... Det är lite svårt att komma loss då, men det gick! Vill även förtydliga att det inte var jag som valde fel parkeringsplats, just denna gång.
Ridpasset gick riktigt bra, förutom en bog som ständigt försvann i högervarvet. Hade även lite svårt att få ordentligt tryck i galoppen, men det berodde nog mest på att vi hade lite begränsat utrymme. Det hölls nämligen dressyrträning i 2/3 av ridhuset, så vi satt mest och jobbade på en volt vid ena kortsidan. Ärtan blev i alla fall trött till slut och gick i mer än godkänd form.
Dagen till ära invigde jag även mina nya fina ridstövlar, inköpa på Cheval Ridsport i Kalmar. Dyrgriparna är ett par Veredus Guarnieri. För de som inte läst om denna revolution inom ridstövlar, så är det ett par läderstövlar med ställbara skaft. Tekniken påminner om den som används på pjäxor och sägs vara inspirerad av en italiensk fiolmakare. Efter första ridpasset kan jag säga att oj, vilket stöd! Skänkeln låg helt stilla och jag fick betydligt mer kraft i vaden jämfört med de shortchaps som jag brukar rida i. Kan även nämna att ett helt ridpass, plus lite promenad i ridhuset samt på- och avklädnad av häst genomfördes i sprillans nya stövlar utan ETT ENDA SKOSKAV. Återkommer med mer utförlig recension när jag har ridit in dem ordentligt.
Är de inte vackra?
Är hästmänniskor mindre känsliga?
Detta faktum diskuterade jag, R och A igår. Vi är alla tre relativt, för att inte säga helt, okänsliga för baciller och bakterier. Eller okänsliga kanske är fel ord, men vi tar i alla fall ingen hänsyn till dem! Hur många gånger har man inte plockat upp sitt äpple från marken, borstat av den värsta skiten och sen tagit nästa tugga, trots att det legat på stallgolvet där halvskitigt stö låg utspritt bara några minuter tidigare? Samma sak gäller hemma vid tv-soffan om något skulle råka slinka ner på golvet. A invände i och för sig vid denna punkt... Hon har hund, vilket medför att allt som hamnar på golvet mystiskt försvinner. Poff! Vi konstaterade att lite skit rensar magen och att vi alla tre får stå ut med konstiga, för att inte säga äcklade, miner av våra respektive sambos som är betydligt mer fina i kanten. Någon annan som känner igen detta fenomen?
Söndag
Det var länge sen jag hade en sån här riktig stalldag. Åkte ut vid tio för stallmöte och städning, som för min delbestod av krattning av gårdsplan, städning av fodertunnor och skurning av box. Att skura boxen tog nog nästan två timmar. Inte okej av Ärt att bajsa på ALLA väggar. Hittade till och med bajs uppe vid taket, hur normalt är det på en skala? Tror ni att jag är trött i armarna? Jaaa!
Insidan av boxdörren. Gissa vilken del som är skurad :p
För övrigt skulle jag säga att det är ett lite udda val av årstid för storstädning. Vet inte riktigt varför vi skulle blöta ner hela stallet mitt i vintern precis när det börjat frysa på, menmen.. Som hyesgäst har man inte så mycket att säga till om, det är bara att städa och vara glad :) Fint blev det i alla fall, även om jag tvivlar på att Ärtan kommer märka någon större skillnad. Den otacksamma typen....
Efter städningen höll vi på att dö av hunger så jag, R och A åkte till McDonalds för en välbehövlig lunchpaus. Får väl försvara mig med att jag endast brukar äta där ett par gånger per år, men idag kändes som en sådan dag. Vi var inte direkt i skick att visas upp på någon finare restaurang heller. Vi lyckades i alla fall fastna där i en och en halv timme.. hehe. Woops! Helt sjukt hur mycket tid man kan snacka bort på hästar! Det är verkligen ett outtömligt ämne.
Ridningen blev inte riktigt lika lyckad som resten av dagen. Tanken var att R och jag skulle ge oss ut till banvallen och rasta pållarna lite, men den planen avbröts ganska snart när vi upptäckte att det var snorhalt på vägen. Helt sinnessjukt halt! Ett tunt lager is som inte syntes, helt livsfarligt. Det fick helt enkelt bli lite jogging på banan istället. Ska nog åka iväg till ridhuset imorgon så att hon får gå lite ordentligt. Hatar den här årstiden, när man är så beroende av vädret. Usch och fy och blä!
Värdelös smartfån.
Nu har jag gjort det igen. Tappat min kära i-fån i marken en gång för mycket.. Och nej, det är inte första gången glaset har spruckit, så det är väl bara att inse att denna hästtjej kräver en betydligt mer hållbar telefon. Jag vill dock fortfarande ha en smartphone. Man blir liksom beroende av att kunna kolla mail, schema och inte minst morgondagens väder för att se vilket täcke man ska packa in den stackars frusna hästen i. Pojkvännen tyckte att jag kunde införskaffa en skräpmobil att ha i stallet och en "riktig" att ha övrig tid, men då man som jag spenderar så mycket tid som möjligt, ofta måååånga timmar om dagen skulle det vara typiskt opraktiskt då ingen skulle kunna få tag i mig under dessa timmar (vem orkar hålla reda på två nummer till en person?). Jag skulle inte heller kunna använda internet i stallet, där det nästan är viktigare än hemma där jag ändå har datorn.
Svåra beslut och dilemman.. Har hittat några smartphones som ska vara lite tåligare, t.ex. Samsung Galaxy Xcover, Sony Ericsson Xperia Active och Motorola Defy. Har dock inte sett någon av dessa och än mindre provat dem. Frågan är om de är så mycket bättre? Visst vore det bra med en vattentät mobil, men det är ju egentligen stöttålig som skulle vara viktigast för mig.. Mobiltelefoner har en viss tendens att bli hala som tvålbitar i mina händer av någon anledning. Någon som har erfarenhet av någon av dessa, alternativt någon annan vettig mobil som tål lite tuffare tag?
En tämligen värdelös bild på en tämligen trasig telefon.
Min kära iphone är dock inte lika mörbultad som förra gången jag fick byta glas, så förhoppningsvis överlever den några smällar till !
Lördag
Snön faller ner, tiddelipom. Slask, kyla och frusen ridbana gjorde att ridningen uteblev idag. Ärtan var typiskt missnöjd med detta beslut, men blidkades något när hon fick en morot. Som tack höll hon på att äta upp hela min arm... Jomen, varsågod ta för dig! Min lilla dam har nämligen ett sällsynt dåligt bordsskick och att ge något ur handen är förknippat med absolut livsfara för närliggande kroppsdelar. Att ta fint ligger inte riktigt för henne.. Vi har några timmars uppfostran kvar i just det ämnet (tillsammans med många andra, puh).
Kvällen har även den blivit av det lugnare slaget då det var lite improviserade festligheter igår och med tanke på att stallmöte med städning och skurning av boxväggar väntar under morgondagen. Har inte riktigt bestämt hur ridpasset ska se ut då, men det beror väl lite på vädret. Kanske får åka en sväng till ridhuset i värsta fall, vi får väl se! Nu är det snart läggdags i alla fall, så stallet blir ordentligt städat imorgon. Nattinatt!
Art aka. "Ärtan"
Så, nu ska det minsann bli en liten presentation av hästen min. Vi kan väl börja med lite kort info:
Namn: Art
Kallas: Ärtan, Pärt, Ärtis-Pärtis och alla möjliga, tänkbara varianter av detta. Vid speciella tillfällen kan även "skithäst" förekomma.
Född: 1999
e: Acacio
u: Miss Ahorn (Alster II)
ue: Ahorn Z
Uppfödare: Jonas Nilsson, Ljungbyholm
Antal ägare: 3 st.
Mankhöjd: ca. 166 cm
Tävlar hoppn: 1.30 (MsvB)
Tävlat dressyr: LB (tävlas ej aktivt)
Varit i min ägo sedan: Augusti -07
Efter att ha kämpat med att sälja Nobbe ("Noble Carboné", min föregående häst) i ett knappt halvår började jag nästan misströsta. Skulle någonsin kunna sälja min underbart snälle skimmelfärgade gentleman? Vi hade sedan tidigare bestämt att inte börja titta på ny häst innan han var såld, eftersom vi ändå inte hade möjlighet att ha två hästar. Loppan, min tränare, hade dock andra planer. Hon bestämde snabbt och lätt att jag skulle prova en klubbkompis häst, eftersom hon hade en känsla av att det skulle kunna fungera. Sagt och gjort, vi åkte ut till hemmaklubben och jag hoppade upp på Art. Början gick helt okej, skritt, trav och galopp klart godkända, så vi gick över till lite hoppning. Då gick det plötsligt fort.. Väldigt fort... Oj så kul det var att hoppa! Fru Ärtan var i och för sig en rutinerad dam redan vid åtta års ålder, felfria rundor i 1.30, men hade inte gått så mycket över sommaren då hennes ryttare hade för många hästar. Till slut lyckades jag dock få koll på en del av alla spakar och efter ett sista språng, ett räcke på 1.20 med en näst intill perfekt anridning, sa Loppan "Tack, det var deet jag ville se. Köp henne nu!". Vad kan man säga? Problemet var ju fortfarande att vi hade kvar Nobbe. Lyckligtvis slumpade det sig så att Ärtans ägare hade tänkt skicka ner henne till en duktig ryttare i Skåne som skulle tävla och sedan sälja henne, en plats som nu inte längre behövdes då vi ville köpa henne! Istället körde vi ner min Nobbe, som tävldes och senare såldes. Så fick jag min Ärta till slut!
Under de fyra år vi har spenderat tillsammans har vi gått från att hoppa 1 metersklasser i 180 km/h utan att kunna svänga och ta kombinationer nästan på studs, till att felfritt rida 1.30 i kontrollerat tempo. Helt underbart! Och utvecklingen har inte stannat av än! Mitt mål är att vi ska nå upp i 1.40, alltså MsvA enligt gamla systemet, innan vi lägger stövlarna på hyllan och Ärtan får bli avelssto. Hon är ju fortfarande ung och fräsch och hoppa, det kan hon! Vår största utmaning är galoppen som fortfarande kräver mycket jobb. Ärtan har en stor galopp som hon har lite svårt att hålla ihop. Detta gör att hon blir väldigt stark och tjafsig. Det här problemet kommer jag säkerligen älta fram och tillbaka många gånger i bloggen.
Ärtan har sedan tidigare en avkomma, Monja f. 2003 e: Cornetto, som för närvarande tävlar 1.20-klasser. Min tanke är att Ärtan ska fortsätta som avelsto när vår tävlingskarriär är över, då hon har mycket fin stam och ett fantastiskt hopp som bör föras vidare. Själv kan jag knappt vänta, även om jag självklart vill ha kvar henne på hoppbanan många år till. Det ska bli så spännande att gå på hingstvisningar, jämföra stamtavlor, mixa och matcha tills man hittar den man tror passar allra bäst. Vilket äventyr det kommer bli! Att sedan få följa ett föl hela vägen från skapelse till en riktig liten häst. Underbart!
Nej, nu måste jag sluta svamla! Om någon undrar något mer om Ärt eller vår resa tillsammans är det självklart bara att slänga in en kommentar eller skicka ett mail. Tack och hej!
Vem är jag?
Nu tänkte jag inte vara så poetisk att jag svarar på så filosofiska frågeställningar som titeln till inlägget antyder, utan snarare skriva en kort presentation av mig själv.
Jag heter Celie Gunnarsson (surprise, surprise, hade väl ingen kunnat gissa?) och är född 1990, alltså 21 år gammal i skrivande stund. Jag är född och uppvuxen i Kalmar, men bor sedan ett och ett halvt år tillbaka i Lund tillsammans med min sambo, Oscar, där vi båda studerar på universitetet. Tanken är att jag ska bli civilingenjör (ni vet en sån där som ingen vet vad de egentligen gör) inom informations- och kommunikationsteknik. Det handlar kort sagt om bland annat mobiltelefoni, internet och framför allt hur människan samspelar med teknik. Min förhoppning är att jag ska jobba inom det sistnämnda området och kanske designa/förbättra gränssnitt (alltså det som vi ser på skärmen när vi startar ett program). Vad jag sedan blir får vi väl se.. Utbildningen är femårig, så jag har ju lite tid kvar att fundera.
Ridning har jag hållit på med sedan fyra års ålder och hästar har varit mitt största intresse sedan dess. Jag började rida en gång i veckan på ridlekis med små shettisar, för att sedan gå över till vanlig ridskola när jag var sju. Hösten 2000 fick jag min första egna häst, en C-ponny vid namn Mr Tickle. Han var rödskäck och världens sötaste och goaste att rida, dock ett hår av hin när det gällde all annan skötsel. Tillsammans tävlade vi i hoppning upp till LA, även om vi hade störst framgångar på LB-nivå. Med framgångar menar jag dock inte en massa fina placeringar, då jag var en mycket ordentlig liten ryttare som var extremt noga med att ta uuuuuut vägarna så att hästen skulle vara rak mot hindret, även i omhoppningar. Föräldrar, tränare och övriga nämnde ofta något om att "rida till Kina.." och det var inte alls ovanligt att jag fick tidsfel. Men snyggt var det minsann!
Efter en ganska hastig växtperiod bestämde vi oss för att sälja min älskade ponny och direkt gå upp på stor häst. Sommaren 2004 blev en sommar fullproppad av provridningar, men efter 35 (eller var det 37..?) hästar, hittade vi äntligen en som passade. Valet föll på herr Noble Carboné, en skimmelvalack på 168 cm som endast hade fem år på nacken. Han hade tävlat upp till 1.20 och var efter Cardento. En superfin gentleman, som dock hade ett problem. Han hade ingen egen motor, what so ever.. Detta passade mig i och för sig ganska bra till en början då han var världens snällaste och jag kunde känna mig helt trygg. Under tre år plockade placering efter placering på lokala och regionala tävlingar, upp till 1.20, eftersom han kunde vända på en femöring, alltid hoppade och väldigt sällan rev. När vi skulle starta 1.25 upptäckte vi dock det som min tränare alltid hade sagt (hon skällde ut oss efter noter redan när vi kom hem med honom första gången..) att han var alldeles för lat för lilla mig. Jag var i och för sig 168 lång, men jag vägde inte mer än strax över 40 kg vid denna tidpunkt och då har man inte mycket att säga till om. Det var helt enkelt dags att gå över till en lite mer självgående häst (med självgående menar jag i detta fall någon som inte behöver drivas framåt i skritt....).
Faktum var att vi inte behövde åka längre än en mil hemifrån för att hitta min nästa, och nuvarande, stjärna Art. Vill ni läsa mer om henne hittar ni det här.
Och om det är något annat ni undrar om mig eller mina djur så är det bara att skriva en kommentar eller slänga iväg ett mail.
Om man skulle ta och blogga lite..?
Nytt år och nya utmaningar, varför inte följa upp årets kommande, och förhoppningsvis spännande, händelser i en blogg? Att starta upp och hålla liv i detta projekt får bli 2012 års utmaning. I denna blogg kommer eventuella läsare, vilka förmodligen kommer bestå av släkt, vänner och kanske någon fd tränare, få följa min vardag som universitetsstuderande tävlingsryttare med ambitioner. Andra huvudpersoner är mitt fina lilla monster till häst, Ärtan, samt på ett hörn min pojkvän och sambo, Oscar.
Tanken med denna blogg är att lägga fokus på träning, tävling och hur man får vardagen att gå ihop som student med 118 bollar i luften. Det kommer även dyka upp recensioner av saker jag provat och tycker är mer eller mindre bra. För att space:a till det lite kommer jag försöka övertala Oscar att ta lite trevliga bilder för visning. Jag ska försöka hålla mig borta från ämnen såsom glittriga schabrak med matchande lindor, då jag tycker att det finns mer än tillräckligt med sådana hästbloggar redan. Lite utrustningsinlägg kommer det säkert bli emellanåt, dock garanterat glitterfria...
Fullständig nybörjare är jag inte i bloggandets värld, då jag tidigare har haft en egen samt en gemensam blogg tillsammans med min sambo. Den förstnämnda kan hittas här och beskriver de månader jag spenderade i ett tävlings- och försäljningsstall i Holland, som beridare, hästskötare och groom. Den andra bloggen har ingenting med hästar att göra, utan skrevs under min och Oscars vistelse i den italienska medeltidsstaden Siena. Den handlar om vår vardag under de knappt fyra månader då vi försökte lära oss det svåra, men ack så vackra, italienska språket.
Som sagt, vi får väl se hur det här ska gå! På återseende.
